Norrländska Korrespondenten – 5 oktober 1861, sida 2

och jag har inga wapen. Näwäl, Karin, jag lemnar dig, men glöm ej mitt afskedsord. Din kärlek kunde räddat mig. Skyll dig sjelf for följderna. Jag skall hämnas, hör du, flicka hämnas! Och kastande en rasande blick på den halft wanmäktiga flickan, störtade han in ifmå skogen och war snart förswunnen. Olof fattade den bleka tärnan i fina ars mar och tryckte henue till sitt hjerta. lskade, fade han lugnande, frukta ej, jag är hos dig! En ström af tårar fwallade öfver liten Karins bleknade Finder. — Bed Gud, Olof, sade hon snyftande, att Han bewara oss. Wi behöfwa Hans bistånd. Oc hon nedsjönk på den grönskande mars fen och en brinnande bön swäfwade från hennes läppar. III. Glädjen stod som man brukar säga högt upp i taket i Olof Hanssons gård. Ljusen glims made igenom de små rutorna, liksom tindrande stjernor uti den lugna Septemberqwällen, och från det inre af den rymliga boningen ljödo violens och flöjtens lifwande toner. Muntert dansade der jäntorna och gossarna med hwarz andra och sjelfwa pastorn försmådde ej att deltaga i fröjden. Han Hade nyss dansat med den