Norrländska Korrespondenten – 5 oktober 1861, sida 2

— Jag kan, jag will det ej! och — Du mäste, hör du, du mäste! ropade len San Andersson wäldsamt. Jag trotsar allt, jag kår wägar allt ... föl — Men jag älskar er ej! hä — Du ffall det sköna dufwa, du mäste det! ha fade den wilde älskaren och hans öga blirtrade. sko Forsok ej att fly; dra ej din hand tillbaka. Nej, inwid mitt hjerta skall du hwila och från dina ma swällande läppar skall jag röfwa tusende wars ma kyssar! jag I — Eläpp mig, i den förbarmande gus!l dens namn. K — Gråt ej, dina tårar skada endast dina sar ögons milda glans. Kom i mina armar! Kom! be — Olof, Olof, utbrast den unga flidan. — Han hör dig ej, fade Jan Andersson ke hänande, ingen hör dig. Du är i mitt wäld. ne Jngen kan rädda dig. — Jo, Gud! ropade Karin med nypäckt mod och slet fig lös ur hans armar. Han skall m rädda, beskydda och bewara mig. Han skall... m Se, fe, afbröt hon fig sjelf och pekade framför st sig räddaren kommer redan! fr Hon hade ej bedragit sig. Det war Olof, vi som hastigt närmade fig med en bössa på axeln. de ö Jan Andersson stirrade wildt på den analat kande medtäflaren. Fördömdt, mumlade han, Ita