filen Karin i Hilö. Ett minne från Ryssarnes härjningar i Swerge år 1719. (Forts. fr. föreg. mr.) I Friheten, för mig allt, aktade jag nu rinz. ga. Jag ffyndade til grefwen på Tullgarn och tillbjöd honom min tjenst. Jag blef antagen och några lyckliga skott, fom jag gjorde på de jagtpartier, der jag medföljde, förmärfmade mig hans bewägenhet, på hwilken han städse lemsnat mig nya bewis. Jag kan erbjuda den jag älskar ett wackert hem och bereda henne obervz ende dagar. Blif min, Karin, blif min! Din far skall säkert lemna sitt bifall, han har frädfe warit min wän, fastän han nu på dessa sista dagar undwikit mig. Räck mig din hand, och fäg ett wänligt ja! Men Karin räckte ej fram handen, hon teg. — San Andersson, fade hon slutligen, hwad ni fordrar är omöjligt. Jag kan icke älffa er! Ack, ni måste redan länge ha anat det. Jag har gifwit en annan, Olof Hansson, mitt bjerta och min tro. — Du måfte glömma honom, du mäste blifwa min!