Norrländska Korrespondenten – 2 oktober 1861, sida 2

— Kommer, fommer ide! hwiskade hon och afryckte hwarje gång ett blomfterblad med fådan ifwer, att innan fort endast ett återstod, hwilket under utropet: han kommer! fick dela de andras öde. Blomsteroraklet hade lyckats och fornöjd uppreste fig den unga flickan. Då rasslade det på en gång i smäskogen, liksom när någon fafz ta trampar på nerfallna löf, och hon ilade frams åt att möta den annalkande. Det är Olof! fade hon glad. Men det war ej Olof. Det war roddaren från Mörkö. Med känslor af kärlek och hat hade han lyfsnat till den blomstrande tärnans ord och hans find bleknade wid hennes sista ut: rop. Men han bemannade sig och nalkades henz ne med ett twunget löje på läpparne. — (Sv) morgon, fagra Karin, fade han med en smekande röst. J sanning, denna dag måste för mig blifwa lyckosam, då jag så tidigt gor ett så skont möte. — San Andersson, stammade ungmön dar rande. Ni här! — Kommer jag olägligt, fortfor han, få förlåt! Jag tror sannerligen du är rädd för mig. Du skälfwer ju fom ett asplöf för winden. Swad har jag då gjort dig, efter du fruktar få? Karin swarade icke, ty hon kunde det ej;