Wid detta tillrop hoppade Baron Benzing högt till. Jägaren löfte hundarne. Djuren rus fade med urfinnig fart till klipporna, under det de, i sitt lopp, utstötte ett wildt tjutande, liksom ett fröjdeskrik. Det war blott ett enda, derefter blefwo de tysta och ifriga, förskräckligt ifriga. Baron Benzing fatt åter ngn. Men bredwid hans stol stod hans bössa. Det war en ful bössa, fom war laddad för wildfwins-jagt. Han tog den i fin hand och lekte med den. Hans ansigte war ännu blekt, men swetten perlade icke längre på hans panna, der fanns icke längre någon sorskräckelse, någon ångest. Hans läps par woro fast sammanpressade; hans ögon glödde; ett beslut mognade hos honom, lugnt och kallt. Hans glödande blick foll på de ifriga hundarne och derefter på deras hemska egare. Hans hand fattade såäkrare uti bössan. Hwem kunde weta, hwad han hade för afsigt? Men ett förtwifladt beslut tycktes det wara, som holl på att mogna inom honom. Baron Lauer fortsatte fin berättelse, lika lugut och kallt. På den behagliga, ensliga platsen nedlade han liket. Han utwalde det hemligaste stället på platsen. Han gräfde en graf, nedlade liket i grafwen och öfwertäckte grafwen åter. Den har ända till denna dag förblifwit orörd — såwida ide — — Herr