Norrländska Korrespondenten – 18 september 1861, sida 2

jag ide lika oskicklig. — Men, Louis, hwad är det åt hundarne? De blifwa få oroliga. De fifta orden riktade Baron Lauer till fin jägare, fom höll fig nere wid granarne med de båda hundarne. ö De båda djuren hade werkligen blifwit oroliga. De lågo wisserligen ännu stilla, pittoreskt wackra, med fina hufwuden liggande motframs fötterna, näsborrarne wådrande utsträckta ibhöjden och ögonen orörliga fästade på en punkt. yRågot måtte werkligen wara åt hundarne, Ers Nåd, swarade jägaren. — Omwad ffulle det funna wmwara? — ÅJust nn kände jag en lätt windpust från klipporna derborta. — Der kan icke finnas något. Säg till dem att de hälla fig stilla. — Kusch! tillsade jägaren hundarne. De lydiga djuren lade åter fina hufwuden helt och hället ned på fötterna, men blott motwilligt. — De sågo och wädrade werts ligen bortåt klipporna, anmarkte Baron Steinz haus. — Åag såg det också, Hr Baron; men om icke der är någonting under snön — — och) hwad skulle det funna wara? Likwål är det besynnerligt. Djuren taga aldrig fel. Till lut är det wäl endast otålighet. Tillåter ni mig derföre, att fortfätta. Baron Benzing tyckes få swårt att andas. Den hemske berättaren fortfor: Han, den unge