hjerta. Hans ögon woro fästade på winglaset, men han kunde åter upplyfta dem. De öfriga hade blifwit nyfikna. Crinrinz gen om den der hemlighetsfulla tilldragelfen, om hwilken Baron Steinhans både talat och icke talat, och den besynnerliga tonwigt främlingen lagt på sina ord kunde wäl framkalla hos dem en rörelse. Ert swar låter mig nästan ana, fade Grefwe Sternfeld, att ni här haft något äfs wentyr. — Det har jag ockfå — Ran man få weta det2 — Hwarföre ice, mina herrar? Det är blott fråga, om ni wiljen nu genast höra det? — (Ja wisst, ja mwipt — Den är fannerligen ice fort. — Wi hafwa tid — MOd sedan — när jag flutat min be rättelse — — docf jag berättar. Han berättade, han, den hemske mannen, med hemsk glädtighet: Jag refer mycket omkring i werlden. Jag är egentligen en alltid oftadig refenär. Det är mitt öde, att irra omkring i werlden, genom länder, öfwer haf, i stora städer, på trefliga badorter, i ödsliga skogar. Jag måste få. Min ställning, eller om ni will falla det min tjenst, fordrar det. Jag ser också få många flags men niskor. Afwen detta är min bestämmelse, och den fästar mig wid många menniskor på ett