Norrländska Korrespondenten – 11 september 1861, sida 2

na qwar hos den, tilltalade han. Jägaren ledde bort hundarne. Baron Benzing bäfwade, då han såg hun darne närma fig stället. Men de andra bherrarne sågo med förtjusning på de båda djuren. Den åkta, kloka, kraftfulla, bruna blodhunden är ett wackert djur. Man kunde icke få fe nå gon wackrare eller af ädlare ras, icke med fi: nare och på samma gång starkare benbyggnad, icke med mera glänsande brun färg, icke med mer praktfulla hängande öron eller med klokare ögon, än desfa båda djur. Ett var prakteremplar! ljöd det från al: las läppar, De måtte förstå fig vå blod! — IJa, fade den hemske mannen, de wädra det under jorden! Jag tror till och med under fnön! — Han fade detta med ett wift eftertryck, liksom afsigtligt; men han fåg ide derunder på någon. Sedan började han frukostera. Man måste fråga honom rakt på faken! hade en af herrarne förut yttrat. Det war Grefwe Sternfeld. Det är ett eget förhållande med dylika frågor. i Ni tyctes redan temligen noga fänna til denna trakt, Herr von Vauer, började Grefwe Sternfeld. — Trov ni det, Hr Grefwe 2 — Ri har utfett en få utmärkt passande plats