Norrländska Korrespondenten – 7 september 1861, sida 3

flutna sommaren, spratt han plötsligen till, och en uppmärksam forskare skulle ifrån detta ögonblick hafwa kunnat hos honom warseblifwa ett lika få ifrigt fom oroligt aktgifwande. Wisferligen försokte han med stor möda dölja fin oro. Men då Baron Steinhaus federmera omtalade den hemlighetsfulla tilldragelfen, blef han lit blek. Men blott för ett ögonblick. Ett djupt drag ur winglaset gaf honom färgen åter. Ef ter mycken ansträngning återfick han också Ings net till det vttre. Men hans inre mäste det rasa få mycket oroligare, wildare. Hans öga forskade efter, om någon af fällskapet observerat honom; och hade icke allas blics far warit uteslutande fästade på berättaren, skulle man deri hafwa kunnat se en ångest, en döds ängest, fom måste fylla äskädaren med förffräckelse, och fom med förskräckelse sökte omkring fig hwar någon räddning war att finna. Hans ögon stirrade än på de der ftela klipporna, än bort på de swarta, dystra granarne, än åter på en liten gångstig, fom ledde ut ur skogen in på den öppna platsen, likasom om derifrän olyckan, döden skulle komma; sedan stirrade de återigen på de gråa klipporna, som om ett forskräckligt spöke wille stiga ut ur dem och förena sig med den bakom honom hotande döden. Ett gladt, luftigt Halloh ljndade i skogen