Man hade en lycklig jagt. Baron Steinhans widlyftiga revier war inbjudande. Harar och räfwar nedlades i mängd; till och med wildswinen låto döda fig. Äfwentyr saknades icke heller. Då jägarne möttes, kunde de icke underlåta att med gladjesträlande ansigten till ropa hwarandra: 7en dråplig dag. — Klockan nio på morgonen hade man, såsom aftaladt war, börjat jagten. Man skulle fortsåtta dermed vafbrutet dagen i ända till omkring klockan tre ef termiddagen. Då skulle jägarhornen församla hela sallskapet på en bestämd plats i skogen för att derifrån gemensamt äterwanda till slottet. Så hade man anordnat. Det kunde wara omkring klockan tolf på middagen, då ylötsligen hornen kallade dem till sammans. Tre timmar tidigare och ett annat samlingsstalle! Hwad hade då händt? Hwad skulle detta betyda? Gästerna sågo frågande på hwarandra. Jngen wisste det och de ilade bort till det samlingsställe, dit de kallades. På mä gen träffade de fin wärd och frågade honom om orsaken. Äfwen han war okunnig derom, och syntes wara ännu mera forwånad, än de sjelfwa. Och er Baron Lauer har icke heller fom mit, Steinhaus? — 7Om ni ice har fett hoz nom — —. — NRej — Då har han ännu I I