Norrländska Korrespondenten – 4 september 1861, sida 2

inlemnade swaranden en strift of föl: jande innehåll: Till wällofliga Nådstufwurätten! — Det är en häfdwunnen paris, fom haft fin existence åtminstone från den hederwärda gubben Noachs tid, att wi swage så kallade menniskor intaga större qwantiter glädjedrycker, än som erfordras för att dominera wåra sinnen och krafter. Denna praxis hade troligen fin mest blomstrande tid i det stora ge: niet Calle Michel Bellmans tid — än: nu fortfar den och kommer troligen att fortfara. Sangwiniska menniskor skåda under rustillstånd werlden i sköna och blomstrande färger. Somliga menniskor bullra och brusa; andra åter wandra sin wäg tyst och stilla — allt efter finuelagen. Det hörer emellertid till den menfliga swagheten att förtära mera, än man tål; så war ock fallet med mig den i stämningen omför mälda dagen. Jag ers känner derföre, utan all blygsel, Åtalet och underkastar mig laga anfwar. — Swenska sångerskor. Den unga swenska sångerskan, m:ll Signe Hebbe, har warit hemma några weckor på besöl och afreste d. 25 sistl. Aug. med ångfare tyget Bore till Lbeck för att begifwa sig till Lyon, hwarest hon lärer blifwit engagerad för twanne år, från och med nästa Okt., såsom prima donna wid stora operan derstädes, med fyra månaders ferier under sommaren. M:ll Mathilda Eneqwist, hwilken litsom ml Hebbe i flere år studerat för professoren Masset i Paris, lärer likaledes erhållit ett dyligt engagement i Marseille för den lif wande säsongen. — Om ett mijlyckadt björnskall i Jerfsö skrifwer om insändare till tidnins gen Helsingen: Den 14 dennes afdrefs ett bjönskall i Jerfsö socken med anledning deraf att björnar åtskilliga gånger riswit kreatur, och alltsom ostast wisat sig alldeles in: wid gårdarne, föga skyaga för både mens niskor och bebodva traiter. För att af hända fig tylitt sällskap begärde jerfåöbönderna hos länsmannen allmän ffolle gång samt att Underwiks socknemän skulle deltaga såsom de der wore närmaste grannar och åtskilliga gånger Haft på helsningar af de sjelfbjudna gifterna. Skallgången blef beslutad och dag ut: fatt, men ej, såsom wanligt i dylila fall, publicerad från predilstolen, utan medelst budlafle från gård till gård; derom må då wara mindre att föga, men att läng mannen icke allenast sjelf tilltror fig att wara anförare för skallet, dertill han wisade sin kompletta oförmåga genom en alltför oriktig uppställning af ffallarmarne och för litet meddelande, utan äfwen genom fin oförswarliga liknöjdhet, först och främst genom att rj underrätta Underwiks socknemän om jerfsöboernas beslut (länsmannen i Underswik wisste ej af någon skallgång och war derföre ej närwarande, hwadan underwiksbönderna fingo ordna fig sjelfwa), utan äfven ge nom att längt innan skallet blef slut helt och hållet aftägsna fig derifrån, gå hem och öfwerlemna allt åt sitt öde, är — — Ö-—-— äm;c — ———