öfwer denna tilldragelse. Marianne Bohle för blef borta tillika med de penningar, hon medztagit. Hwarken i hennes hemort erfor man något widare om henne, ej heller fann man något spår af henne i Hamburg eller på något annat ställe i werlden. Jcke mindre fvårlöft hade Urner förswunnit. Och om den fföna Bertha hörde man icke det ringaste. War ett brott begånget, få war det förs öfwadt i sådan hemlighet och med fådan förfigtighet, att mensklig klokhet tycktes nödgas förtwifla om att någonsin kunna bringa det i dagen. Men war ett brott werkligen begånget? Man wisste ju icke ens detta. Man hade icke någon enda giltig anledning till misstanka. Det war under wintern efter de nu för täljda tilldragelferna. Tidigt en morgon — det war ännu mörkt fåfom wid midnattstid — foro fyra unga herrar, skyddade mot kölden af dugtiga pelsar, uti en prydlig, öppen jagtwagn ut genom stadsporten. Det war en Tyff refidens-ftad, ur hwilken de reste ut. Det war wisserligen icke någon stor, men också ingen af de minsta. VWintertiden uppehöll fig landtadeln der wid hofwet. Om sommaren wistades den på fina gods. Desfa hade ett täckt, understundom romantiskt ffönt läge, och luften der war mycket helsosam. Man