Frun, hos hwilken ifrågawarande fruntims mer efter branden hade under några få dagar funnit skydd, kände till något mera. En ung herre hade fört henne dit. Han hade icke upp: gifwit sitt namn. Men hennes beskrifning på honom träffade noga in på Urners person, och — densamma unga herrn hade twenne gånger warit der i sällskav med ett annat, blekt, sjukligt fruntimmer. Första gången hade de talat med den räddade; andra gången, det war på Mors gonen efter hennes afresa, hade de frågat efter henne. Och denne unge herrn hade warit mycs ket bekant med det räddade fruntimret: han hade också besökt henne sent på aftonen före hennes plöteliga afresa, sedan han kort förut warit der jemte den sjuka damen, och han hade haft ett långt och mycket ifrigt samtal med henne, men deraf hade frun icke förstått det ringaste, emes dan det fördes på ett främmande spräk. Detta war ganska öfwerraskande underrättelser, hwilka till och med wäckte de gamla damernas upps märksamhet, då de sedermera fingo höra talas derom. Men likasom de gamla damerna wid flutet af fäfongen måfte lemna badorten utan att få någon widare upplysning, få hade det icte heller lyckats alla polisens widare bemödanden att skaffa något klarare ljus i det mörker, som hwilade