fom wäl kunde roa fig med att antaga ett borgerligt inkognito, om också blott för att federz mera få mycfet gladare öfwerraska sin älskade Marianne. Deras beskrifning på Urners per son kunde för öfrigt icke heller sprida något nytt ljus i fafen, emedan den unge mannen, fom hade afhämtat Marianne i wagnen, blott blifwit sedd i aftonens mörker och allt för flyktigt, för att man skulle kunnat finna någon beskrifning på hans person med säkerhet pasfande eller icke passande in på honom. Men en annan omständighet skulle åtminstone gifwa en anledning til egendomliga eftersinnanden och widare efterforskningar i en anz nan riktning. Damerna hade, under sitt lofprisande af den unge mannen, också omnämnt den der förkastade warelfen, hwars lif han få modigt räddat. Polistjenstemannen frågade efter henne. Hon sjelf hade rest redan för Urner, och man hade sedan def ide hört det ringaste om henne. Men de personer, hos hwilka såwäl hon fom Mar Urner hade bott, måste weta något om henne. Jnnewånarne i i det nedbrunna Hufet wisste icke något widare om henne, än att hon hade fett mycket folk hos fig, fastän fällan om dagarz ne; om Mar Urner warit deribland, kunde ingen säga.