Garibaldis första bragd. Solen sken Mar och warm öfwer Medelhafwets glittrande wågor, hwilka plöjdes af portugisiske örlogsfregatten Gafteletto. Fregatten Återkom från en expedition till Levanten, och hade derunder genom en smittsam sjukdom förlorat en god del af besättningen, ten han ide kunde rekrytera förr än efter ankomsten till Savona, der en större postering af trupper fanns. Befälhafwaren, kapt. Tricinanas, spatserade på halfdäcket i sällskap med fin löjtnant och några milisofficerare och frågan gällde nu huru snart man kunde wara i Savona: man hade fatt kurs på ön, men winden war ogyunfam och gjorde det omöjligt att med samma fart uppnå densamma. Snart måste fregatten falla af för en kultie, som hwen mot fartygets bog: man måste foga sig i obehaget af en kryssning, då winden alltmera wred sig emot. Sealare! ljöd det plötsligt från utkiken och kaptenen kunde redan med blotta ögat upptäcka en sådan. Med tubens tillhjelp fann han snart att det war ett stort Maroccanskt sjöröfwareskepp som med förlig wind styrde rakt på fregatten. Kaptenen fann genast det swåra i sin ställning att nu, då pesten bortryckt en fjerdedel af fartygets bemanning och en annan fjerdedel ej ännu hunnit hemta sig efter en genomgången swår sjukdom, råka ut för en sådan buse. Han lät likwäl ingenting märka, utan fommens derade alle man på däd, uppmanade hwar och eu att göra fin pligt: forfarerne skulle nedhuggas då de begynte äntra. Beredven eder på en het dag, tillade han, torfarerne äro talrika och wäl bewäpnade, men en sådan seger skall ösfwerhölja eter med ära. Swar är Seph? frågade kaptenen med en spejande blick under det han mönstrade fin besättning, men ingen hade fett till gossen, hans kajutwakt. Han