Norrländska Korrespondenten – 24 augusti 1861, sida 3

föra den till sina läppar. Det tycktes likwäl ligga nägot tillgjordt i hela hennes beteende. Men på en gång fattades hon af ettannat fin ne. Hon kastade en mörk, glödande, näftan wild blid på den unge mannen, fom ftod bred: wid fin fästmö. Derpå tryckte hon häftigt, passioneradt den henne erbjudna handen. O, min fröfen, utbrast hon, huru god är ni idel — Sedan wände hon fig til den unge mannen. Min herre. — Hon hade reft fig upp i hela fin längd, med stolthet och wärdighet. Sädan war också tonen i hennes stämma. Men eu blid från hans öga träffade hen ne, blott en enda blid. J samma ögonblick föll hon ned, tillintetg jord. O, min herre, stammade hon ödmjukt och undergifwet, haf tack i dubbelt affeende. Under föregående natt har ni ätergifwit lifwet åt mig, den åt döden redan hemfallna. I detta ögonblick återger ni mig ännu mer, nemligen kraften till det, genom hwilket allena lifwet ännu fan få något wärde för mig. — Hon hade blott med anfträngning kunnat frambringa dessa ord. Hon darrade få häftigt, att hon måste fätta fig ned på en ftol. Den godtrogna Marianne hade endaft fett fruntimrets försök att uppresa fig och hennes derpå följande wanmakt. J sin fromma godhet