PJi gå dä tillsammans till henne, Marianne. —Aunnu i dag? — I aftou. Det lyckliga förlofwade paret lemnade nu den tysta löfsalen och emottogo de otåligt bidande, gamla damernas högljudda lyckönskningar. På aftonen afhämtade Mar Urner fin fäsimo för att wid hennes fida emottaga den räddades tacksägelser. Det räddade fruntimret war nu bekant för alla badgästerna eller war åätminstone i allas mun, Hon hade få mycket hällre dragit fig undan ti en aflägsen gränd, i en fattig, ärbar och rättskaffens enfas lilla, obetydliga boning. Dit förde Urner sin fästmö. Det war ett stort wackert fruntimmer, till hwilket de inträdde i ett trångt, anspräkslöst rum. Och anspräkslös, liksom bostaden, war den fwarta sorgdrägt, fom den annars få prälande, Iy sande qwinnan bar, och hennes befallande, tri umferande stolthet, då hon befann sig ute på promenaden eller stod wid spelbordet, hade lem: nat rum för ett fila, bekymradt, nästan ödmjukt sinnelag. i Marianne räckte Henne Handen. Ni will tacka min fästman, fade hon wänligt. Fruntimret hade dröjt att fatta hennes hand, likasom om hon fruktade att besmutsa den rena handen. Derpä fattade hon den och wille