Norrländska Korrespondenten – 24 augusti 1861, sida 2

handling; skulle jag wäl wilja det! — Du? mäste dock den unge mannen förwänad utropa. — Jag. Den olvckkliga, som du räddade, wille tacka dig — — Mar urner måtte plötsligt hafwa fått ett häftigt stygn i sitt hjerta. På en gång öfwer fors hans ansigte af något, fom liknade en wild, swart skugga. Hans fästmö hade icke märkt det. Hon fortfor: Hon har också i dag welat tacka dig, få har man sagt mig. Hon har föft upp dig, åt följd af en ärbar fru. Du har afwisat henne; du har ide welat emottaga någon tack af henne. Ar det få, Mar? Den der milda, swarta blicken hade redan för längesedan förswunnit ur den unge mannens ansigte. Ett dystert moln betäckte hans panna. Marianne, känner du den der olyckliga? — FJag bar hört alltsammans, fom rör henne. — Och skall jag låta min hand tryckas af denna förkastade warelse, skall jag låta dessa wanhelgade läppar säga mig, att jag är en ädel menniska? Det skulle jag till och med nu icke kunna höra af henne, sedan jag under den lyc: ligaste stunden i mitt lif hört det af din mun? Jag skulle nödgas rodna för mig fjelf; jag ffulle nödgas blygas för min handling! — Du måste dock höra derpå, Mar, och din handling skall derigenom blifwa större, den skall egentz ligen först derigenom blifwa en stor handling och, i stället för att du skulle nödgas rodna för dig sjelf och för henne, skall den göra dig dubbelt lycklig, uppfylla dig med den ädlaste ftolthet. Ja, Mar, du har räddat en förkastad warelse. Men redan räddningen genom dig har upplyftat henne hwarföre skulle hon eljest med en sädan ihärdighet yrka på att få tacka dig? Himmelen har i i natt talat äfwen till hennes I hjerta. Hon will slita fig ifrån fitt syndiga Tef: werne. Och du skulle, genom det förakt, du wi far henne, wilja kasta henne tillbaka deri? Det skulle du göra, Mar. Du är den enda, ädla menniffa, fom hon här fänner, och för dig skulle beröringen med henne, ordet, det första goda ordet från hennes hjerta wara ett besmutsande, en skam, en wanära? Mäste hon icke då falla tillbaka i fina fordna fynder ? Den unge mannen war redau öfwertalad. — ÅDu är det ädlaste hjerta, Marianne. Jag går till henne. — Och jag följer med dig, Mar. Den unge mannen ftudfade. Du? Till henne? — Hon måfte, hon will och hon skall blifwa en annan menniska. Låt mig hafwa del i den goda gerningen. —