Norrländska Korrespondenten – 21 augusti 1861, sida 2

sågo på hwarandra till hälften förundrade, till Hälften förtretade. Ett par tycktes fundera. MH, ah, hitintills Har Hon ide älskat den unge mannen, huru mycket han också wifat Henne fin Hylning. Hand ädla handling under sista natten har upptändt hennes hjerta. Passionen börjar brinna inom henne. En sådar eld förorsakar till en början oro; oron alstrar twedrägt först med sig sjelf och sedan med andra. Ung är Hon ide heller längre, och förftånd har hon. Då öfwerlägger man, huru man skall funna bekämpa passionen; det finnes ju få mån: ga betänkligheter. Man tan ide; och då blir man dubbelt kinkig. — Man måfte nu Hälla detta till go: do af henne. De höllo henne likwäl ide qwar, då Mariane, fom kände fig mycket swag och war i behof af enfame het och hwila, drog fig tillbaka till en i bakgrunden af trädgården belägen, tyst och ifrån den öfriga promeI : motsägelser! Hwad hade då tilldragit fig? De naden alldeles afskiljd berså. De fingo ju också snart ersättning uti ett annat föremål för deras moderliga kärlek och ömhet. ven under den förflutna natten, den innewarande da gens hjelte. Han war en wacker ung man med en ledig och stolt hållning och med ett ansigte, fullt af mod och sfjälfullhet. Wi hafwa här ofwan sagt, att han icke föll i smaken hos mångas; men likwäl kunde ingen fö ga, hwad det war, som man fann obehagligt. War det kanske derföre, att den unge mannens ftolta Hällning och beflutfamma blick wid nogare betraktande tycktes säga till folk: wi wilja imponera på er, ni skolen förblindas —? Hade tilläfwentyrs någon ännu dag f Mar Urner närmade fig till dem, han, räddas : skarpare forskare fett de själfulla anletsdragen plötsligen, då den unge mannen icke trodde fig wara obs serverad, förwandlas till ett skarpt, lurande drag af förslagenhet? Blott få menniskor äro werkligen ffarpsynta, wida flera hafwa blott en dunkel känsla om det, som de borde kunna se, och derföre tycka de icke om en person, men de funna ide säga, hwaruti det obe hagliga ligger. Max Äruer war i dag ett föremål för alla deras högaktning och wördnad, som sågo honom. Han höll det till godo med ett blygsamt, ögonskenligt ldugn. Han skyndade till de gamla damerna. Huru dubbelt stolta, huru dubbelt ömma woro icke dessa! Men ide heller derför war han i dag tacksam. Han mar tankspridd och orolig, hans öga sökte något. Der bakom i en berså trodde han sig hafwa funnit det. Hans öga wek icke mer derifrån. Damerna sågo det, och — weta wil gamla fruntimmer af något ädlare göromål, än att med hmarandra förena twenne älffande hjertan? Och Mari anne älskade de äfwen fortfarande, oaktadt hwad i örefallit. Xx, dyre Urner, den goda Marianne är i den der berfån. — Och utan affigt har hon säkerligen ide dragit fig undan till denna frilla, mörka, tysta (sffal, dit intet obefogadt öga fan intränga. — Och vet just i dag och efter det wi talat om nattens tilldragelfe. — Och om er, bäste Urner.) — Ni må ste gå till henne, fade slutligen en af de otåliga das merna rent ut. Men kom icke tillbaka allena. Det war i sanning ganska rakt på saken. — Den unge mannen rodnade, och — gick. Den kära offulden! fade de gamla damerna på hang rhag. — Såg ni, huru han rodnade? — Ia,