Norrländska Korrespondenten – 17 augusti 1861, sida 2

wore förbi. Och minuterna flögo bort, långsamma, blytunga, och likwäl så hastigt, så hejdlöst ilande. Hwar woro räddarne? Man såg och hörde dem ide. De förtärande lågorna såg man få mycket tyd ligare, klarare. De intogo hela rummet bredwid den olyckliga. På en gång hördes ett fasanswärdt skrik. Fruntimret störtade tillbaka från fönstret. Elden hade brutit in i rummet. Man såg henne ånyo störta fram mot fönstret, likasom en wansinnig. Hon kunde ej mer nå det. Hon hade förfmunnit, hon måfte hHafwa sjunkit ned i det brinnande rummet. Och Hennes räddare? Det blef tyst deruppe. Jntet nödrop, intet ån: gestskri mer, men också ide något annat ljud, ingen rörelse, ingen mensklig warelse! Man fåg blott lå: gorna, man hörde endast deras prasslande. En minut sednare fåg och hörde man mer. Ett äsklikt brakande uppfyllde luften. Elden hade fattat i alla delarne af huset och förtärt det. Det störtade tillsammans. De äro allesammans döda och begrafna! ut: brusto tusen dödsbleka läppar på platfen utanför. De woro det icke; ingen enda war det. Ur grannhuset kommo de alla ut, oskadade, äfwenså fruntimret. Hon war räddad. Hundratals ögon gräto glädjetårar. Men en oms ständighet mar öfwerraskande. Fruntimret war ut mattadt, kraftlöst, nästan wanmäktigt. Hon måste till hälften bäras. Men det war icke den unge mannen, hennes räddare, fom bar henne. Han hade öferlems nat henne åt de båda arbetarne. De buro triumfez rande och glädjestrålande det halfdöda, men räddade fruntimret på fina armar. Han, fom räddat henne, git dyster och sluten bat efter, och då han kommit ut, kastade han ännu en blid