med den alla de srön till misstroende od bitterhet, som så mången gång till de allmännas skada splittrat i grunden ge mensamma intressen. Den swenska bon den, den fordne odalmannen, behöfwer ingen särstild herretitel för att häfda fit anfeende, fom stöder fig på andra grun: der, än flärdens och fåfängans; och an: jer han fig böra antaga herrenamnet med den finare rocken, så weta wi heller icke, hwem som eger att förmena honom denna benämning; ty han war dock onelligen den förste herren i wårt land och torde i sjelfwa werket wara lika friboren, som någon annan, hwars anor blifvit förewigade genom sköld och hjelm. Nog hafva de framstående hjeltarnes bedrifter blifwit tillräckligt inristade i häfdens blad, men man har ide lika troget ihågkommit, att det icke war härföraren ensam, som wann slaget, utan blott i förening med de djupa Ieder, fom kämpade wid hang sida. OM sannerligen — göres det behof af anor, för att ega anspråk på herretiteln, få saknar ide swenska allmogen sådana af främsta och yppersta slag! Tusenåriga försakelfer, oupphörliga ftrider med en jernhård natur, oräkneliga uppoffringar för det allmänna bästa och otaliga blodsoffer på ärans fält, torde något så när kunna uppwäga de anspråk, som grunda sig på en pergamentshantling från fjortonde eller femtonde seklet, att icke tala om dessa adelsdiplomer af gårdagen, till följd hwaraf medlemmar af den närwarande generationen sägas hafwa blifwit upphöjda öfwer sitt förra stånd. Kunde i och med riddarmärdigheten och herrenamnet äfwen fribref på dygd och förtjenst, då borde bondeståndet med afundsjuka betrakta herreklassen. Så f sand som förhållandet lyckligtwis nu redan är och allt mera blir, betyder namnet föga, mannen allt.