Norrländska Korrespondenten – 14 augusti 1861, sida 2

Eldswådan war werkligen förfärlig. Ett af de ji högsta husen wid torget stod i full låga. Elden må fte hafwa ntbrntit i nedersta wåningen. Der slogo lågorna ut genom alla fönstren, och hade redan förtärt allt imvändigt. Sedan måste elden hafwa med fafanswärd haft sligit upp åt taket. Att funna rädda fjeliwa huset tar ide längre tänkbart, till och med ide ens att rädda några saker. Hwad som icke redan mar ufflyttadt, hwad fom ide de räddade sjelfwa tagit med fig eller förut kastat ut, war utan räddning förloradt. Nu gällde det endast att funna bewara de å ömse sidor liggande husen. Men äro då alla menniskor väddade? fråga: de man. Man wifte det ide. Ingen saknades. Men i hufet bodde främlingar, badgäster. Hwem finde alla dem? Många kunde hafwa kommit först i går, först sent på aftonen. Hwem kunde också lemna någon får ter uppgift under det tumult och den willerwalla, fom uppstod wid en så förskräcklig eldswåra? DÅ trodde man fig höra ett skrik i det brinnande huset. Omes delbart derefter upprycktes ett fönster i andra iwånins gen. Elden hare på ett förunderligt sätt hoppat öf wer just denna. Men den, fom nu befann fig derinne, war vod utan räddning förlorad. Hela huset brann såwäl ofwan fom nedan. Någon möjlighet att unds tomma fanns icke, och inom en fjerdedels timma, fanz ste ännu förr, måste jemwäl denna wåningen fattas af elden och förtäras, samt hela huset sammanstörta i en enda brinnande grushög, tillika med den, som war derinne. Och derinne war någon. Ett fruntimmer wisade sig i fönstret. IWWanliga romanberättelser! skola mina läsare säga. — Fruntimret war wäl ungt? — Hon war