Ett kålhufswuds monolog. Ah, jag stora, prättiga, runda, breda oc fram för allt tjocka kålhufwud, hwad är jag ej för en wigtig matador i iemförelse med de eländiga grässtråna! Men se bara på desse inbilske stackare, huru oförskämdt de på fina swaga stänglar styra ut sig med blommor och bjefs. Så der enfaldig war äfwen jag uti min barns dom; jag gladde mig åt ljuset, stretade och sträckte mig mot höjden, likasom jag welat upp i himmelen, men wettet tom gudskelof med åren: jag blef klok, d. w. s. ett riktigt lålhufwud. Man talar om oroliga hufwuden och hela werlden wet huru dumma de äro; ty för det första ha de hjerna och för det andra bry de fin hjerna med få många galenskaper, fom t. ex. om hwad fom är rätt eller orätt. Detta är ju dårhusmessigt; men ingen fan wara få indelikat och påstå, att mi kålhufwuden äro oroliga hufwuden. Man talar om goda hufwuden, men att mi fålhufivus den äro goda, det kan till och med fi naden urskilja, och äro wi ide de ffarpaste hufwuden, få äro wi dock obeftridligt de lugnaste. Wi sätta of wida öfe wer de tokar som prata om frihet och upplysning samt dyligt kram, som aldrig älta kålhufwuden Tunna begripa. Och hwad är det för något? duger det wäl att äta — hwaba? Nej, wi hålla oss till det solida, och skulle någon galning anmoda mig om att underskriswa te nu för tiden cirfulerande listorna om reprefentationdreform, så swarar jag honom som ett äkta kålhufwud: 7Sådant bry wi fålbufwuden oss ide om; mi sköta oss sjelfwa, ja wi ligga blad till blad och tilltaga dags ligen i massa och tjocklek; wi lika icke eller galnas efter ljuset, utan söka klokt wår egen säterhet, stärka wår tjocka stjelt och draga oss för hwarje dag närmare jorden och hennes ädla skatter. Wisserligen utsuga wi henne, få wäl fom