Den unga flickan i wagnen gjorde nå gon löjlig anmärkning, och passagerarne skrattade. Det tycktes ursäktligt, ty i brådskan hade fruns gamla swarta hatt blifwit illa tilltygad, och nu, der hon satt bredwid den wälklädda damen, såg hon ut som hon bliswit ditblåst af en hwirfwelwind. Den unga flickan gjorde hwad hon kunde för att begagna ett få rift tillfälle till munterhet. Hon ritade en karikatyr af den gamla frun, under fö rewändning att taga mönster af hennes hatt, och sökte på flera andra sätt att narra de öfriga att skratta åt henne. Slutligen wände den åldriga qwinnan fitt bleka ansigte åt flickan. Min wän, fade hon, ni är ung, friff och glad. Det har jag ocffå warit, men den tiden är förbi. Jag är nu gammal, skröplig och bedröfwad. Jag far nu till mitt enda barns dödsbädd. Och fedan blifwer jag en gammal öfwergifwen qwinna, alldeles ensam i en werld, der muntra flifor taga mig till föremål för fitt löje. De skola skratta åt mina game malmodiga kläder och mitt sorgsna ut seende, glömmande att den gamla gqwinnan hade en ande, fom har älffat och lidit och skall lefwa för ewigt. Wagnen stannade nu wid ett ringa hus och den gamla frun wacklade ned för fotsteget. Hur är det med henne?7 mar mos drens darrande fråga. — Annu är life wet qmwar, swarade mannen, fom förde henne in i huset. Wi woro åter på wäg. Den muntra flickan hade stoppat fin ritning fickan och stödde sitt hufwud mot handen. En tår stod henne i ögat. Wi hoppades att denna lexa skulle göra henne mycket godt