Pater Theodorus inträdde i sjukrummet. Fru Langlet gjorde icke något försök att följa med; men icke heller sonen till den sjuke. Jag hade förut endast sett Patern i mörkret, och betraktade honom derföre nogare wid skenet af mar ljusen. Han war redan en gansta gammal man, och man kunde knappast få se någon wackrare gubbe. Han höll fin Höga gestalt ral, ide stolt, med den mest omedwetna, otwungna wärdighet. Hans ansigte, ädelt bildadt likasom en patriarks, utwisade mildhet, frid och frimodighet; vet tillkännagaf en sann kristlig kärlek och tilldrog sig ett oemotståndligt förtroende, som mannen ingaf mig, waknade också på en gång hos mig en hög: ve förtröstan. Först orolig, få att hjertat klappade i mitt bröst, blef jag sedermera stilla, lugn, såsom denna förtröstan alltid är. Ankomsten af den wärdige Guds-mannen upppwäckte hos mig förtröstan på Guds hädn.på den högre, ewiga, gudomliga rättfärdig: eten. Patern hälsade på mig och Sekreteraren under tystnad. Derefter gick han fram till den fjutes läger. Fn talade ide ett ord till honom. Han blott fåg på onom; och han såg på Honom med sina klara, blå ögon, fulla af mildhet och frihet, men också af allwar. Den sjuke ryckte till wid den andligen inträde, men blott en nästan omärklig rörelse på ögonlocken och en den swagaste ljusstråle, fom skönjbart sköt fram ur hans ögon, antydde detta. Jag hade likwäl sett nog, för att wåga upphöja den aning, som jag redan länge hyst, till wisshet. Hwad jag widare såg, skulle borttaga allt twifwel. Den sjuke hade förmått att möta den andliges blick, men blott med ett wisst trots, som det tycktes. Munkens blick blef allwarlig; den sjnke kunde ide längre uthärda den. Han tillslöt ögonen.