Norrländska Korrespondenten – 7 augusti 1861, sida 2

Han talade detta med bestämdhet. Men det års långa förhållande af beroende, hwari han stått, Hade dock icke förmått gifva den unga mannen en faft fa raktär. Han såg åter oroligt på mig. Wågar ni werkligen ide säga mig någonting ? — Nej, min bherre. — D, om ni tordes — ni har fett den der fruns dotter, fom jag skall gifta mig med; ni har ju också — ja jag måste säga er det — ni har ju också lärt känna Marianne. Jag hade skrifwit till henne att tomma hit och tillika med mig kasta fig till min fars fötter; hon har åkt med er; hon fade mig det, då jag fit tillfälle att tala med henne ett ögonblick. O, min Herre, haf medlidande med henne, med oss båda twå. Ar jag då bunden af min fars wilja, denna wilja, fom man aftwungit Ho nom? Jag frågar det ide för min ffull, ide för vet usla arfwet — nej, Nej — jag will ite hafwa det, jag will ide hafwa någonting deraf — Han hejdade fig plötsligt, förskräckt, litasom om han hade sagt för mycket. Men Han fåg på mig frå: gande, och med bedjande blickar. Jag war i begrepp att meddela honom ett, om ocfå ide bestämdt, men dock möjligen lugnande swar, då dörren till fjufrums met oförmodadt öppnades. Fru Langlet syntes på tröskeln; med triumferande ansigte fom hon fram till mig. Vill ni dock ide sätta upp testamentet, Hr ASsessor? Han är åter fullt redig. Det är ide mijligt, wille jag utbrista. Ett så plötsligt Häftigt ombyte af förnuft och galenskap syntes wig i werkligheten wara Omöjlig. Den unge mannen, som stod bredwid mig, hade bleknat. Han betwiflade icke sanningen af underrättelsen, och han borde wäl känna sin far och fru Langlet.