Norrländska Korrespondenten – 3 augusti 1861, sida 3

Jag drog der på en klocksträng. Ögonblickligen wisade fig fru Langlet. Hon måste hafwa uppehållit fig i närmaste rum. Lyssnat hade hon emellertid ice. Hon såg på mig med misstrogen nyfikenhet. 7Ar den unge Hr Lohmann hemma? frågade jag henne. — 7Ia — Will ni hafwa den godheten att bedja Honom komma hit och då sjelf göra honom fjällffap! — Ar testamentet redan färdigt 2 — Ni skall sedan få meta det. Hon git. Efter några minuters förlopp fom hon tillbaka. En ung man om några och tjugo år följde henne. Det war en hygglig ung man med ett finbildadt ansigte. Men detta war mycket blekt, och omifkänneligen låg deri en djup sorg, fom redan ganffa länge måste hafwa legat der, ty alla dragen hade fått en prägel deraf. Ni är fon till Hr Lohmann ? tilltalade jag hdnom. — Den sjuke är min fader. — Han önffade att göra sitt testamente. — Skref ni anfökningen 2 — Ja, på anmodan af min fader. — Hade er far der sitt förnufts fulla bruk, då han gaf er detta upp: drag? — Han war fullt redig. — Men har han förut lidit af finnesfrånmaro?r — Tymärr. — Med ljusa mellanftunder? — Fa, det wexlade of ta om. — Han är för närwarande utan allt med wetande; jag har derföre nödgats afstå ifrån att fitta upp hans sista wilja. N Fru Langlet hade ansträngt sig, för att funna förhålla fig lugn; nu förmådde hon det ide längre. Ni har ide fatt upp hans teftamente? ropade hon. — Nej, madame. — Men han har för er tilltännagifwit sin yttersta wilja tydligt och wid fullt förstånd; ni måste taga det till protofollet. — Mar dame, jag ernar ide twista meder om min pligt. (Forts.)