skap, bildat och intalat sig sjelf, för att döfwa sitt samwete, och hwilka han nu mekaniskt upprepade? Jag fick ide något annat swar af honom. Wan sinnet war fullkomligen utbildadt hos Honom eller ha: de snarare fullständigt kommit tillbaka, förlamande och tillintetgörande all medweten fjäls-werffamhet. Jag måste derföre afstå ifrån att få weta något mi dare af honom, och det juft det ögonblick, då jag ffulle få höra fanningen af Honom fjelf, omedelbart på tröskeln till sjelfwa den egentliga Hemligheten. War här werkligen ett brott begånget? OM hwilket? Ett mord? Hwad annat? — — Något teftamente kunde wi ide längre sätta upp. Man kunde icke misstaga fig om werkligheten af den sjnkes wansinne. På ettfullständigt återkommande af ett klart själsmedwetande war icke att tänka. En wansinnig kunde icke uppgöra något testamente. Så tänkte jag. Det följande, som jag å embetets wägnar hade att göra, war att i i forthet för Sekreteraren diktera till protokollet hwad som hittills förefallit. Hwad fom midare funde föranledag, ifynnerhet om jag ffulle ffrida till utledandet af ett werkligt brott, och på hwad fött och emot hwem jag skulle ställa undersötningen — jag war ännu ide fullt ense med mig sjelf derom, det märktes federmera alltför wäl. Jag dikterade protokollet för Sekreteraren, huru ledes wi först hade träffat den sjuke i ett till utfeenvet friskt själstillstånd; huru och hwilka anordningar ban i detta tillstånd träffat om fin qwarlåtenskap, och dessa derjemte utan twifwel under inflytelse af hang föregifna slägtinge, fru Langlet; men Huru hanfedermera plötsligen wisat tecken till yrsel, hwilka fmåningom, och isynnerhet efter det fru Langlet aflägsnat sig ur sjukrummet, utbildat sig till ett tillstånd af