Hwarjehanda. Miindhaufiad. Wid en elswåda sprang en gummiwarumakare, emedan trappan redan hade nedbrunnit, ut genom ett fönster i femte wåningen och ner på gatan, sedan han förut hängt på fig tio fauts schukkappor och pådragit fig tolf par gummigaloscher. Men knappt hade han widrört stenläggningen, förrän gummi warornas elasticitet kastade honom med pilens hastighet upp i en swindlande höjd, ver en frisk wind spände upp gum mikapporna fom segel och dessa förde honom i hwirflar omkring i luften. Då han ändtligen återkom till jorden, upprepades det ofriwilliga luftsprånget ännu en gång, och på sådant sätt flere dagar igenom. Den olycklige begynte känna en förtwiflad hunger, och ju lättare hans kropp blef genom swält, desto Hö gre bar honom gummimarornag elaftiska kraft. Folket såg i detta fonomen ett förwerkligande af menniskans förmår ga att flyga. Men en god skytt tog den flygande swarta massan för en fos losal gam, sköt efter honom och träffade lyckligtwis galoscherne, af hwilka fer par flögo åt fanders; och nu först kunde en tornwäktare få fatt i den halfdöda gum mikarlen. — Drängarne i Skåne, säger N. Wexiöbl., berättas göra följande wilkor wid antagandet af städja i husbondens tjenft: Möen mad, go mad, mad irät tan ti, madaro och nattaro. ————