lättare; hang blid tycktes blifwa lifligare och jag märt: te ide längre det oroliga fladdret och glansen i bgonen, Då jag erinrade mig, huru han, medan han, enligt min tanka, stod under Fru Langlets inflytande, hade samtyckt till att utfästa ett sådant wilkor för sin fon, få tyckte jag mig hafwa fått förklaring nog öfwer hans förbättrade tillftånd. Emellertid hade jag för ögonblicket blott att tänka på att widare forska efter det nya spår i detta djupa mörker, hwilket jag slutligen trodde mig hafwa funnit. Jag måste gå för: sigtigt till wäga. Efter allt utseende hade han fått sitt fulla medwetande åter. Jag satte mig åter på stolen framför honom, otmungen, fom om ingenting hade förefallit. ag beklagar, fade jag, att jag ide genast fan fortsätta med uppsättandet af testamentet. Wi nöd gas göra en stunds uppehåll., — Hmwarföre det? frågade han, — Ni wet ju sjelf, att er identitet först måfte bestyrkas. — Ja wisst. — Emellertid kall förmodligen Pater Theodorus snart infinna fig. — Pater Theodorus? frågade han, liksom förundrad. Förställde han sig eller hade han glömt, att wi förut talat om Patern? Ssan måste känna igen er, fade jag. — Ja så! — Han betänkte fig; således hade han icke förställt sig; men han blef åter orolig. Hwarför blef han det nu åter, då jag för andra gången nämnde detta namn? En besynnerlig tanke uppgick plötsligen för min själ. Ni är bekant med BVatern ? frågade jag den fjufe. — Han har warit prest här i byn, fedan jag tom hit. — Ser ni honom ofta? — Det är en lång tid, fom jag ide fett honom. — Han ttyckes wara en ganska ärewördig man ?