— SHan får då endast sin lagliga arfslott. — Och huru skall det gå med er öfriga qwarlåtenskap? — Äru Langlet får då ärfwa allt det återftående. Också detta talade han wisst och bestämdt. Men jag trodde mig dock warfeblifwa en lätt oro hos hos nom, få snart han hade utsagt detta. Fruns ansigte lyste af segerfröjd. Hon war så afskywärd, och såg nu återigen så elak ut. Annu är dagen ide slnt, kunde jag ide under: låta att tänta för mig fjelf, oh detta — jag will ide förneka det — också ide utan någon elakhet. Jag hade flutat mina frågor. Efter den wanliga formella gången kunde jag ide taga innehållet af testators dispositioner till proto: kollet, förrän jag blifwit försäkrad om identiteten af hans person. Men undantagswis kunde jag också låta detta följa efter. Emellertid war jag så mycket angelägnare om att iaktaga den wanliga formen, som jag jemwäl warseblef den sjukes oro, och vet allmän na ryktet om hans sinnesförwirring dessutom alltid gjorde till min pligt att också på annat sätt söka att ådagalägga hans själstillstånd. Detta gjorde jag nu. Fru Langlet lät jag för närwarande uppfåtligen fran na qwar, för att på samma gång öfwertyga mig, i hwad grad han i sjelfwa werket, och äfwen med hänfeendve till fitt sist tillfännagifna beslut, stod under fruns inflytande. Jag kunde då sedermera men få mycket mera hopp om framgång, få reda på hans werkliga fria wilja. Utan widare biafsigt började jag widröra den fjukes ställning i allmänhet och till hans Iefnadsförhållanden. Men huru snart skulle icke det, som jag nu erfor, på ett förskräckligt sätt låtit mig till fullo förs gäta affigten med min fråga!