———— ——-P——— — — HH BH —o — — —X— — — B wLc c— närwaro; den gamle mannen gaf dock icke akt derpå Hon hostade till salta, men högt. Han tycktes der wid lätt spritta till. Obeslutsam öfwerlade han ännu ett ögonblick med fig sjelf. Derefter fade Han: Sag insätter min fon till arfwinge blott med ett wilfor. Han hejdade fig. Han hade talat långsammare, än förut, men ide def mindre med fullt medwetande; redan hang obeslutsamhet, innan han talade, måste gifwa bekräftelse härpå Huruwida han icke led ett moralistt twång genom fru Langlets närwaro och i följd häraf ställde fitt tal, war en annan fråga; efter hans widare ord kunde man nästan antaga detta. våt mig weta wilkoret, uppmanade jag honom. — Min son skall gifta fig med fru Langlets dotter. — vÄr detta ert förbehåll? — Ja. — Hwad är namnet på den qwinnan, med hpilken er son skall gifta fig? — Adrianne Langlet. Den swagsinta skulle gifta fig med den unge mans nen! Papperet for ur handen på Sekreteraren, fom just nu skulle wika det, för att derpå uppsätta pro: tokollet. Jag erinrade mig nu plötsligt wår täcka, modiga, beslutsamma resekamrat, Marianne, hwilken den swagfinta wägrat inträde i huset, och hwilken, efter hennes mening, hade ernat sig? Till hwen hade den andra ide welat släppa henne? Den gamla fruns anfigte tyckte jag mig, oaktadt mörkret, hwari Hon ftod, fe leende af tillfredsställelse. Den fjuke hade talat fullt tydligt, lugnt och bes stämdt. Jag hade ännu ett par frågor att göra hos nom i ämnet. vOm er fon ide will uppfylla wilkoret — Har ni då några särskilda föreskrifter i denna händelse?