Den wansinniges sleslamenle. Berättelse af J. D. H. Temme. (Forts. fr. föreg. n:r.) Jag fall skicka efter hHonom. Hon gid ut genom en dörr, fom också ledde från detta rum ut i förstugan. Efter en half minut mar hon åter tillbala på fin plats. Hon måste hafwa styndat fig mycket. Jag hade emellertid fortsatt. Wi kunna ju under tiden widare afhandla saken. Den sjuke nickade med hufwudet. Har ni redan fattat något beslut angående in: nehållet af ert teftamente? — Ya. — SHSuru will ni uppgöra det? — Min fon ffall blifwa min en: da arfwinge. — Hans namn? — ÅHan heter Louis Frangois, likasom jag. — Är han ert enda barn ? — våa, han är mitt enda barn. — Ni är ide hel ler omgift? — Jag är entling. — Ni har ide några biförordnanden? — Jo, jag mill göra ännu eu disposition. Madame Langlet, min slägtinge, kall, så länge hon lefwer, hafwa fri bostad samt fär sköta och begagna detta hus med alla dithörande byggnader, trädgärdar och andra lägenheter; dessutom skall min son gifwa henne en årlig lifstidsränta af trehundra thaler. — Skulle ni ide hafwa några andra ber ftämmanden 27 Den sjuke låg nu tyst och tycktes tänka efter Den gamla frun gjorde eu rörelse af otålighet; det föreföll mig, fom om hon mille påminna den fjufe om fin