Norrländska Korrespondenten – 24 juli 1861, sida 3

känd antingen af mig eller Hr Sekreteraren. — Pater Theodorus till exempel, bifogade jag. — Förutom honom känner jag icke någon i hela byn. Den andliges namn frambragte en besynnerlig werkan. Den gamla frun höjde sig plötsligen wid sängen. Den sjukes till hälften upplyftade hufwud sjönk åter ned på kudden, hwarefter han på mig ka stade en skygg blick. Men nästan i samma ögonblick såg jag, trots skuggan hwari hon stod, fru Langlets hotande, befallande ögon slunga en ljungande blirtstråle på honom ur mörkret. Den fjutke fåg blirtftrålen. Han blef rädd, men sansade fig. Hans öga slöts derpå åter till hälften och i hang ansigte kunde man ide längre upptäcka något spår af oro. War han få i fruns wåld? OM hade hon derjemte, för att beständigt funna behålla denna makt öfwer honom, ställt fig borta mid sängen, der hans första blick må ste falla rakt på henne? Jag kunde aflägsna Henne och, efter lag, war det också min skyldighet, få fnart jag märkte, att hennes närwaro kunde utöfwa något twång på hans fria beslut. Men härom kunde först blifwa fråga, då te stamentet werkligen skulle uppsättas. Emellertid före: föll det mig, som om fruns närwaro på långt håll kunde bidraga till att skaffa ljud i detta mörker, hwaruti jag på en gång, med mera skäl än förut, trodde mig finna en ledtråd. Pater Theodorus, hade jag sagt. Jag hade ide fått något swar. Ni tyckas wara i hemligt för stånd med hwarandra, fade jag med afsigt. Den gamla frun hade hastigt fattat sitt beslut. (Forts.)