got afskywärdt ansigte, men åtminstone i detta ögonblid, fullkomligen utan allt uttryck. Ogonen woro till hälften tillslutua. Den sjuke låg liksom i en dmwala; han tycktes ide längre hafwa någon känsla, ide ens för lifwet. Hans sjukdom bestod wäl endast uti stor ålderdomsswaghet. Men ansigtet wisade icke heller något spår af sinnesswaghet, själssjukdom, eller galenskap; anletsdragen hwarken utwisade dumhet eller woro wanställda; ögonen hwarken woro ssäällösa eller hade någon uppfladdrande eller blott glimmande eld. Sekreteraren ordnade emellertid fina ffrifmaterialier. Jag började ett samtal med testator, för att först — få föreskrefs uttryckligen i allmänna Landslagen — kunna intyga hans identitet och beffaffenheten af hans själskrafter. MNi är Herr Lohmann ? frågade jag honom, — Jag heter Louis Francois Lohmann, swarade han. an swarade med en swag, men klar och ide obehaglig röst. Det war icke den djupa basröst, som Sekreteraren förut hade hört. Hade han då också i werkligheten hört någon stämma? Huru gammal är ni? fortfor jag. — ÅJag är 75 år gammal. — Ni är ide bördig från denna ort ?2 — ÅElsass är min födelsebygd. — Ni har förr warit fredsdomare hirftädes2 — Tiefendorf gjordes till hufwudort i en liknämnd kanton, der jag war fredsdomare. Han afgaf alla dessa swar wisserligen med sin swaga stämma, men utan någon froppslig anfträng: ning eller möda; ännu mindre hade de koskat på hans själ. Han beswarade hwarje fråga genast, om det också ide git få fort, oc utan att han behöfde famla fina tankar eller befinna fig. Hans förstånd tydtes wara fullt redigt; åtminstone hade det warit få