En afrattning, som nyligen egt rum å Glagbacken utanför Jönköping, sramkallade i Jönköpings bladet några wil befogade reflexioner om den råa och wämjeliga skådelystnad, fom drifwer massor af nyfikne till dylika, ohyggliga skådespel. Jönköpingsbladets kollega på platsen, fom tycker fig ej för: gäfwes hafwa fått swärdet i hand, har deraf tagit fig anledning, att med Luthers auktoritet förswara dödsstraffet och att gyckla med wår tids klemiga filantropi. Han talar uppbyggligt om de allwarliga känslor, som genombäfwade mängdens sinne och gjorde ett twärt afbrott mot den wanliga ystra ftämningen. Han gör få trots det hemska efterspel, hwari widskepelsen, oaktadt polismyndighetens närwaro, firade en seger, i det nemligen en ur hopen framträdande person fick tillfälle att swalka sin tunga med en god dosis af giftblanderskans ännu rykande blod. Hand räsonnemang till förmon för dödsstraffet är få wältaligt, att det redan af detta skäl förtjenar anföras. Den fom förnekar rättmätigheten att strafsa mördare och wåldsmän till kropp och lif, will wrida ur öfwerhetens hand det swärd, som Gud honom gifwit, eller åtminstone förslöa dess egg och blott lemna det åt honom för att brukas ytligt och med flathet. Så länge ännu djefwulens barn spetsa fina dollar och hwässa fina swärd, måste äfwen öfwerhetens domareswärd förblifwa slipadt, och det är en ganska förwänd humanitet, att skänka Lif: wet åt omenniskor, som röfwa det från andra menniskor. Derföre fan oc upp: häfwandet af dödsstraff för förbrytelser af mordiskt barbari med wida större rätt kallas en triumf för detta än för menffligheten. Att dödsstraffet afskär bättringen, hwartill det kraftigt drifwer, är lika, osannt, som wisst är, att man i fängelset, hwarur man alltid hoppas slippa lös, antingen alldeles icke will eller alltjemt uppskjuter densamma. Der dödens udd äv bruten i Christi död, der kristelig bro: derkärlek lefwer och råder och Herrans frid förenar hjertan, der hwilar af fig sjelft swärdet i skidan; der är således dödsstraffet upphäfdt. J sammanhang med detta står kroppsstraff i allmänhet, hwilket är för nämnda wekliga humanitet få motbjudande, att den öfwerallt i stället för den snart öfwergående, men intensivt werksamma kroppsliga agan sätter fängelsestraffets extensivt långmariga onda, långsamt dödande gift. Men denna moderna humanitet är, wid djur pare betraktelse, icke annat än fårakläder åt en ulf, som är ingenting mindre än mensklig. Bort derföre med denna ers barmliga, men ej barmhertiga humanitet, fom ide finner något wanärande i fyndens skam, utan endast i straffets flag, som smeker köttet medan den slår anden och, endast för att skona den dödliga froppen, heldre låter den odödliga själen för: derfwas i helwetet. Att ett folks heder, hwilken just kraftigt bewisar fig genom energisk reaktion emot all ohejdad ffamlöshet, träffas eller lider genom äreoch