Norrländska Korrespondenten – 24 juli 1861, sida 2

——p— —————a ÄAÄ — — —— —L—— — VE a — — — — Någon annan anledring till förskräckelse hade wil Sekreteraren icke haft. Den gamla fru Langlet trädde in genom dörren; hon såg nu ide det ringaste ryslig eller frutftanswärd ut, utan tvärtom ffulle hon wisa sig belefwad och wänlig. Hon hade klädt om fig, och derföre hHade wi wäl fått wänta. Nu hade hon påtagit sig en hwit, temligen ren mössa oh en annan, likaledes gammalmodig, storblommig klädning. Hennes anfig: te wisade ett leende, fom på samma gång ffulle ut: trycka ett lidande och winna of på hennes sida; Hon såg nn ide längre elak, hon såg gemen ut, och man trodde fig nu först riktigt i henne skåda den elaka qwinnan. Hon stängde till dörren efter fig. Skulle det nu behaga herrarne, fade Hon. Wi wille följa med henne, men hon rörde fig ide ur stället. Jag hade ännu en bön till herrarne. — Lit höra den. — Herr Fredsdomaren — han är min kusin — är mycket sjuk; det skall wäl ide räcka få länge med honom. Om ni wille wara god och icke tala för mycket med honom. — Jag skall wisst icke tala mera wid honom, än hwad lag och embete for: dra, swarade jag henne. Hon gick tillbaka till dörren, hwarigenom Hon kommit in. Wi följde henne. Jag får wäl wara närwarande? frågade Hon, under det hon gick. — Åtminstone tills widare, swarade jag. Det hade ide kunnat undfalla mig, att Hon, uns der det korta samtalet, i hemlighet kastade misstrogna, ja till och med oroliga sidoblickar såwäl på Sekreteraren, fom på mig, men isynnerhet på mig. Jag måste få mycket mera wara på min matt.