Den wansinniges sellamenle. Berättelse af J. D. H. Temme. (Forts. fr. föreg. n:r.) OM elaka fånar, Hr Assessor, ni wet det fälerligen, ni också, äro de förfärligaste menniskor och sky icke för något brott. Och den gamle sinnessjuke, — han som till och med är werkligen galen, känna wi ju ännu ide en gång. OM dörrar och fönster i huset äro lilsom stängda med jern, och huset ligger så ensö ligt, få ajflilide från allt mienstligt umgänge, få riltigt passande för brott, oh det skulle säkerligen icke wara första gången — — Han tyftnade plötsligen. Herre Gud, hwad war detta? utbrast han derpå akta. Han lyssnade uppmärksamt. Jag hade icke hört det ringaste. uSsymwad war det ni hörde ? frågade jag honom. — sörde ni ide någonting? — Nej. — Det föreföll mig, fom om jag hörde röster; och deribland en grof bag-röft. — Har ni ide möjligen inbillat er mer, än ni werkligen hört? Han wille swara mig, då plötsligt en dörr öpp: sskares fort, men lätt. Han ryggade förskräckt till: baka. Rummet hade tre dörrar; den ena ledde ut till förstugan, genom hwilken wi passerat wid ingåendet; de båda andra woro midtemot hwarandra på rummets sidowäggar, och en af dem, den till wenster, öppnades.