Hwem har sagt dig, att han ligger på dödsbidden ? frågade hon den främmande. — Jag har hört det.7 — Och derföre har du kommit hit? Flickan besinnade fig. Nå, ja, swarade Hon derefter, men, såsom det tycktes mig, ide utan ett förbehåll inom fig sjelf. Också den gamla besinnade fig. Du fan stanna. — Hon måste bort, hon måste bort! skrek dottern. Men den gamla behöfde blott kasta pä henne en enda hotande blick. Hon tystnade, liksom ett wid den strängaste lydnad wandt barn. Kom, fade derefter den gamla till de främmane de. Wifa herrarne wägen, Adrianne, befallde Hon sin dotter. Marianne följde henne utan dröjsmål genom den dörr, hwarigenom den gamla inträdt. Hennes dotter, Adrianne Langlet, införde oss i ett rum genom en gentemot liggande dörr; hon sjelf följde icke med. Det war ett högt, rymligt rum; tak och listwerk wisade konstfärdiga och ännu mäl bibehållna ftudatutarbeten. Klostret hade warit rikt. Också möblerna, fom stodo här och der, utwisade detta; de woro så gamla och gammalmodigå, att äfwen de wäl kunde hårstamma från priorernas tider, hwilka i detta hus hade Iefwat såsom furstar. Allt war massivt, af brun ef, och hårdt stoppadt, samt utfiradt med lister och iufattningar af guld. På ett bord midt uti rummet brun no twenne waxljus. Wi woro allena i rummet. Jngenting af det, som omgaf oss, ingaf någon dyster känsla; men inom oss woro wi detta oaltadt så mycket hemskare. Ah, Hr Assessor, bet war en besynnerlig entree; man fan just blifwa förffrämd. — 7Jag är nyfiken