Om skarpskytteföreningar. (Af C. L. Mom Ur Westerwiks Weckobl.) (Forts. fr. föreg. n:r.) Exemplet af fristaden Schweiz bör wara oss en lärdom och uppmuntran. Detta lilla bergland, ehuru intlämdt mel: lan stora riten, underhåller ingen ftående krigsmakt, men fan ändå, när det behöfs, ställa upp en få betydlig styrka, att ingen storgranne wågar fig på det. Men det är också bekant, att hwarenda man der i landet sätter sin heder i att wara god skytt och att ingen församling är utan en wäl inrättad skjutbana. Wårt Gotland har genom fin nationalbewäring och sina skyttegillen fått fär lerhet för, att det nu icke intages så lätt, som 1808, då femtonhundra Ryssar gjor: de sig till herrar öfwer hela ön. Men i den tiden fanns der hwarken wapen eller öfwadt manskap. Wi inhemta häraf, att allmän folkbewäpning i nödfall fan wara sig sjelf nog. Äfwen den friwilliga är af gagn om den har en ordentlig krigshär att stödja fig på och tjenar densamma både till plant: skola oh till ryggwärn i förra fallet genom att skaffa bewäringen skutfärdighet i det sednare derigenom, att häradet eller domsagan erhåller ett antal egna för: swarare, fom qwarstanna i hemorten. Den tanke, hwars rigtighet man här sökt bewisa, ligger också till grund för kongl. förordningen af den 8 sistl. Mars, Wi komma mu till den tredje frågan, till den fom innehöll, huruwida det är angeläget, att få det friwilliga ffarpffyttewäsendet i ordning ju förr, desto heldre När ett folk, fom händelsen är med oss, i snart sagdt femtio år fått glädja fig åt fredens wälgerningar, inbillar man fig lätt, att den skall räcka i ewighet. Men alltifrån 1848, då ofredslågan fick luft, sedan den länge warit qwäfd, har det, som litet hwar känner, stått illa till med lugnet i wår werldsdel. Hur nära war det icke nyssnämnda år, att wi hade angripit Tyskland för Danmarks skull? Och om ide en owäntad fred må ren 1857 gjort slut på kriget mellan Westmakterna och Ryssland, är det mer än sannolikt, att wi kommit medi leken.