Norrländska Korrespondenten – 20 juli 1861, sida 2

Så fortfor hon att skrika med den gråtande tonen hos ett bortskämdt, häftigt barn, fom ide får fin wilja fram, Skriket genljudade genom hela huset. J bakgrunden af förstugan, der, hwarest den afskywärda gamla qwinnan förswunnit, öppnades nu en dörr. Den gamla wisade fig oc tittade ifrigt omkring fig. Dotterns rop tycktes hafwa skrämt Henne. Plötsligt warseblef hon Marianne. Det mwederwärdiga ansigtet wanställdes af en ryslig ilska. Hon störtade fram såsom en furie. Men kommen midt i förstugan tycktes hon befinna fig på något och ftannade. Hon blickade willrådig på främlingen, sedan på mig och Sekreteraren. Marianne hade ställt fig bredwid of. Det kunde fe ut, fom stode hon under wårt, rättwisans tje nares, beskydd, ja, till och med fom om hon kommit med of. Den gamla ftudfade synbarligen. Den ans dra märkte ingenting; hon förblef fortfarande fom ett skrikande, sjnårigt barn. Hon hade warseblifwit den gamla och sprang nu emot henne: Marianne är här, mamma; hon will ite begifwa fig härifrån; hon will ide gå ur huset. Hjelp mig. Hou måste bort, hon måfte bort; Hon får ide tomma till honom. Ron war således en dotter till den gamla. Hen gamla ftod qwar, twekande och i synbar oro. Marianne git fram till henne, lugn och modig, fom hon war förut. Madam Langlet, min fofterfader ligger för döden. Ni skall tillåta mig att ännu en gång få fe honom. Madam Langlets ögon slungade på Henne en för färlig, ursinnig blick; men den följdes af en orolig sidoblick på oss, rättwisans tjenare. Hon stillade sig.