Norrländska Korrespondenten – 20 juli 1861, sida 2

den främmande midt uti den, och innan den andra kunde finna sig, war hon bredwid oss i förstugan. Det war wår reskamrat, hwilken Pater Theodorns kallat för sin goda Marianne. Sod afton, fade Marianne på fitt raffa, beflutsamma sätt. Med end fom den andra till besinning. Lifmasken upplifwades; de själlösa dragen fingo lif. Men hwad för ett lif, hwad för en själ mar wäl detta! Änsigtet förblef blekt, anletsdragen förändrades icke; blott ögonen rörde sig och sprutade häftigt eld. SHwad will du här? ropade hon till den fråäms mande. Hon utfade detta med eu få befynnerlig ton, likasom ett egensinnigt, bortstämdt, skrikande barn om sex eller sju år. Såsom ett dylikt barn föreföll hon nu på en gång mig. Hennes kropp mar utbildad fom en tjugofemårig qwinna; kanske war hon ännu äldre. Hen nes förstånd hade ifrån hennes sjunde år stått stilla. Den främmande Marianne stod midt framför henne, ngn men också fullt beslutsam. Hwilken motsats; den der gulaktigt bleka och ursinniga warelsen, som skrek som ett barn och derigenom blef för ögonblicket wauställd och dubbelt afskywärd, fom detta klara, lugna, modiga, fina och werkligen sköna ansigte, fom nu i följd af resan och den häftiga rörelsen för ögon: blicket fått någou rodnad i förening med de mörka, glänfande ögonen! Sywad will du här? hade hon skrikit till flickan. — Jag will in i detta hus, swarade Marianne lugnt. — Till hwem, till hwem? — .Till min fosterfar. — Du ljuger, du ljuger. Du will icke till Honom. ot får ide komma till någon. Du måfte ut. Bort, ort!