Hwarjehanda. Strid med en björn. J en finsk tidning meddelas följande jagthistoria: Bonden Johan Keränen i Knusamo gick en dag wid snösmältningstiden, jemte en kamrat, ut på björnjagt. En stor björn anträffades äfwen och skulle ffjuttas, men skottet träffade ide, utan retade blott björnen, fom nu wille rusa mot Keränens kamrat, hwilken stod på en kulle, ett litet stycke derifrån. Mannen hade ingen lust att inlåta sig i kamp med skogens konung, hwarföre han ropade 7fom inte på mig. Björnen häpnade, wände om oc rände rakt mot Keränen, hwilken ej war beredd på ettfådant napptag och derföre äfwen genast fom under björnen, fom nu började far: ga hans händer, armar och äfwen ans dra delar af hans kropp. Omsider lem nade nalle detta bestyr och började fprin: ga i gömman, och de båda männen att förfölja honom, liksom de warit fegrare. När denna kapplöpning fortgått ett stycke, fingo jägarne hjelp af ett par lamrater, som warseblifwit de blodiga spåren och förtjuste börjat springa efter dem, i den tro att björnen blifwit sårad. Häri bedrogo de sig; blodet hade runnit från den sårade Keränen, och björnen hade ingalunda ännu tappat modet, utan wände fig genast mot en af de tilltomne. Denne, fom ej första gången war i dylik batalj, tog emot nalle med sitt spjut så kraftigt, att hela spetsen och en del af skaftet gick in i kroppen. Björnen fick härwid wisserligen tillfälle att bita bort mannens ena tumme och bryta af spjutskaftet, men då den andra karlen emellertid lyckades få aflossa ett skott i örat på nalle, få tumlade denne oms sider liflös öfwer ända. Keränen har emellertid sedan den bataljen legat till