Dörren gick upp. En qwinna med en lanterna i handen stod framför oss alldeles i den öppnade dörren. Hon war klädd som en borgerlig qwinna, och dertill något slarfwigt. Hon war ännu ung och kunde wara omkring 24 eller 25 år; wäxten war spenslig. Anletsdragen woro ide motbjudande; de woro till och med på wisst sätt regelbundna, men de woro betäckta med en gulaktig likfärg, och denna färg motswarade ansigtsuttrycket. Man kunde tro sig se en likmask. J ansigtet fanns intet lif, det war dödt och ftirrans de; ögonen woro likasom af grått glas. I det Hela fanns ide ett spår af fjäl. Sådan stod Hon framför of. Att gestalten Hade lif, warsnade wi genom en rörelse på hennes arm, då hon upplyftade lanternan litet Högre för att bättre funna fe of, och genom den slöa, själlösa och nyfikna blid, Hwarmed hon betrattade of. Hon gjorde ett hemskt intryck; men detta bortträngdes fnart af ett annat, wida wederwärdigare. Wi befunno oss i en liten förstuga. I bafgrunden af denna och midtframför oss stod en annan qminnofigur med en lampa i handen. Lampan belyste hennes ansigte, få att man kunde se det fullkomligt. Man trodde fig ide tunna få fe något mera afffywärdt utseende på en gammal, elak qwinna. En gam mal, swart hufwa från förra århundradet omslöt det: ta förskräckliga, ondskefulla ansigte; en wid klädning af storblommigt kattun omhöljde hennes gamla, magra figur. 3 följd af afståndet kunde jag icke fe, hurumida hufwan och klädningen woro särdeles rena, men jag skulle hafwa swurit på, att de icke woro det. Herrffar i detta hus galenskapen eller fatan? war en fråga, fom jag owilkorligen måste Bin — vi Fortf.