som kanske ännu följer med ifrån wåra barnår. Jag stulle nu träda iu i den wansinniges hus. På aderton år hade intet främmande öga fett mannen; på lita lång tid hade ingen främling fatt fin fot inom detta hus. Det låg der få mörkt, få hemlighetsfullt framför mig, så ensligt emellan de gamla, förfallna, öde klostermurarne, sjelft gammalt, förfallet, öde. Här bodde den olycklige i sitt fjälg-mörfer, i en få: dan besynnerlig omgifning och i närheten af en swårt, blodigt brott. Hade det ide också warit tal om ett brott? Hwad skulle jag finna der? Men hwad wisste jag wäl om ett brott? War den gamle mannen endaft örrogt, sinnesswag? — J alla fall, hwad skulle jag inna? Jag lyftade upp den rostiga portklappen och bultade på. Slaget genljudade doft, likasom genom he la huset. Men ingenting rörde fig derinne. Hr Asfesfor, fade Sekreteraren bredwid mig. —,Ni är nyfiken, Hr Sekreterare! — Af, jag wet ide — jag — man kan riktigt blifwa rädd här. Nu rörde fig något i huset. Det tycktes wara war samma men ändock tunga och långsamma steg. Ett lågt fönster ofwanför dörren upplystes af en matt ljusstråle. Stegen närmade sig. En nyckel wreds om i dörrlåset. Derpå sköts en rigel tillbaka och man ryckte på dörren, likafom för att öppna den fullfomligt. Allt gif fakta och warligt, likasom för att göra få litet buller fom möjligt, men derjemte, efter min tro, med en wiss motwilja, liknöjdhet. Hwem kunde det wara, fom öppnade? Hwad för en skepnad stulle nu snart framträda för of? Till och med Sekreteraren fare åter: Nu är jag dock nyfiken.