deras nordligaste landskap, Finnmarken, ide må falla i llorna på den Ryske örnen, som äfwen der uppe fpejar efter rof. Hwarje kunnig och tänkande Swenst man förstår, att den fienden icke längre kan motas på öppna hafwet, som det ännu skedde åren 1808 och 1809. Lyckas han ej bryta sig fram på ett håll, tränger han in på ett annat, lik den, fom faftades ut genom dörrn, men fom tillbaka genom fönstret. — Wi måste derföre inom hus hafwa tillräckliga förfwarsmedel i beredskap. Låtom oss se till, huru dermedförhåller fig. Af det förut sagda infes, att wårt framtida förswar hufwudfsakligen måste grunda sig på krigsstyrkan till lands, fastän man alltid behöfwer en örloggflotta af medelstora och mindre fartyg, dels för att skada fienden ute på sjön, dels för att understödja mår landthär i dess företag. — Sweriges stående frigshär, den indelta och wärfwade, är misserligen, efter folkmängden räknadt, större än Englands, endast genom wärfning uppsatta trupper. Swenska folket har dessutom sedan 1812 åtagit fig bewäringsskyldigheten, hwilken förwissar oss om en betydlig förstärkning af stridskrafterna. Men antalet torde ändå i nödens stund wara för litet, tt wi ha en gles befoltning i förhållande till den landwidd, fom skall förswaras. OM oaktadt bewiringsmanskapet uppbådas twenne år i rad, förslår ide öfningstiden att skaffa Yynglingarne sådan färdighet i skjutkonst, som nutidens krigssätt fordrar. Den bristen står ej att bota annat än med friwillig öfning derhemma. — Hwarföre, frågar en och annan, will man draga äldre perjoner med i dylila öfningar? Orsaken härtill är den, att, först när alla eller åtminstone de flesta wapenföra män fått goda krigsgevär i hand och lärt bruka dem rätt, då först har både hela riket och hwarje särskild landsort kommit i full trygghet. Då kunde också den rörliga krigshären, soldaterna och bewäringen, samlas i större mängd der faran är fom störst, ty man wisste ju, att öfwerallt funnes stridsmän, fom med ringa bjelp förmådde att ffydda hus och hem mot smärre fiendehopar. För öfrigt fan sägas, att folkbewäpningen hos of; ide är någonting nytt, utan en återgång till det gamla, till de tider af ära och fri het, då man git ur Hufe, fullruftad och wälöfwad, modig och segerwan få snart det gällde att freda landet. Lefde forntiden på detta wis upp igen, finge man snart fe hwad godt det hade med fig. Blotta ryktet om måra ffarpskytteföreningars uppkomst har wäckt oro i Petersburg, och oron tilltar för hwarje ny underrättelse om sakens framgång. Hwilken helsosam aktning eller till och med fruktan skall ide inges hos wår arffiende, om han en gång får höra, att i de flesta af wåra socknar friwillige ffarpskyttar anmäla sig, försedda med gewär och hågade att på lediga stunder öfwa sig i målskjutning, med mera som dit hörer. (Forts.) B DD —— 1