och yppigt ogräs, som stod der i regelmässiga grupper. Det war gamla tvädgårds-wärter. Wi befunno oss således icke i en gammal, utan i en för långliga ti: der sedan alldeles ödelagd trädgård. I ena ändan deraf, midt framför of, låg återigen en byggning. Den war mycket mindre än det gamla klostret, men war likwäl större än ett wanligt borgerligt boningshus. Dess konturer tycktes mig i mörkret antyda ett landthus, tillhörigt någon herrffaps-familj och upp: fördt i det 17:de århundradets byggnadsstil. Då wi kommo närmare, wisade oss skenet från lanternan fam ma gråa mursten, hwaraf klostret war bygdt, och att murarne woro också här på många ställen förfallna och skadade. Huset låg der så mörkt oc stilla, alldeles fom det gamla klostret wi nyss sågo. Fönstren woro tillstängda med tunga luckor, så tätt, att man icke genom någon spricka kunde warsna, om det brann ljus derinne. ar Lohmanns hus, fade drängen. ÅKlostrets fordna prior-boftälle, tillade Sekreteraren. Wi ftego uppföre en ftentrappa om fem eller fer steg. Den war gammal, stenarne woro söndriga och lågo lösa; tilläfwentyrs hade der en gång funnits en ledstång. Wi stannade framför en tung, mörk efdörr midt på hwilken fanns en gammal, förroftad portklapp. Bulta på här, fade drängen och ffyndade att wända tillbaka med fin lanterna, likasom började han blifwa rädd. Bi stodo nu mid den wansinniges hus. Då wi träffa en person, hwars själ omhöljes af en ewig natt, är wär första känsla medlidande; men på samma gång funna mi ide undgå att känna en wiss rysning