Om skarpskytteföreningar. (Af C. L. Mom. Ur Westerwiks Weckobl.) Hwarför har tanken på folkbewäpning nu uppstått i wårt fädernesland? År denna tanken i sig sjelf riktig? Bör def snara utförande anses nödwändigt oc kan saken werkställas utan alltför stor uppoffring af tid och pengar? Se der frågor, som mången tidningsläsare gjort för sig sjelf eller till andra. Injändas ren will försöka att gifwa en ledning till deras beswarande och wänder fig dermed i första rummet till det hedermwärda Bondeståndet. Första wäckelsen till nu pågående foltbewäpning fom, wi få medge det, utifrån, nemligen från England. Uppskrämde af ofantliga krigsrustningar hos en mäktig granne, kejsardömet Frankrike, funno Engelsmännen wid närmare efterfinnande, att deras landtförswar syntes wara alltför swagt, i fall en wacker dag hun dratusen Fransmän eller mera skulle landstiga på deras ö. Sedan ångkraften kommit allmänt i bruk på krigsskepp, är det för hwarje land swårare att ffydda sina kuster mot anfall. När sjelfwa Stor-Britannien ide törs lita på fin erkända öfwerlägsenhet till sjös, huru kunna då wi Swenskar känna oss lugna för wår buse i öster? Förbi och det för alltid är den tid, då wår flotta ensam war i stånd att mäta sig med Rysslands. Taga wi än Danmarks och Norges fjör styrka med i mår räkning, förflår ide en gång detta för bewakandet af wåra långsträckta östersjökuster. I ett sådant krig blifwa Norrmännen twungna att sörja för sitt eget förswar, på det att