Norrländska Korrespondenten – 17 juli 1861, sida 2

på aftonen. fen. — (Jag också, jag också, Hr wärd. Jaså, ni ö anser honom werkligen för galen? — Hwem fan wäl twifla derpå? — 7Men på aderton år ffall ju ingen menniska hafwa fett honom? — På adverton år har ingen menniska fett Honom, och ide Heller nå: gon menniska wågat sätta fin fot inom hang hus. Herrar jurister skola i dag blifwa de första. Men följer deraf, att han är galen? Jag tänker alldeles twärtom. Också detta war ett flags logik. Men hwad för folk bor då i hufet? frågade Sekreteraren ytterligare. — Förft och främst den gamla. — Den gamla? Hwem är hon? — Nåd, ni får snart lära känna henne. Hon kommenderar hela hufet.r — VWidare. — VWidare finns der en yngre gmwinna. — 7Oh hwem är Hon? — Man talar mångahanda saker derom, och derföre säger jag ide heller något. En wärdshuswärd måste wara försigtig. — Har ide gumman en son? — ÅJo, den stackars warelsen bor också der i huset. Och der har ni nu dem allesammans; ty tjenstefolket får bo i ett hus bredwid och får endast komma upp i stora byggningen, då gumman ropar på dem, och Hon fläps per dem då ide ur ögonen. Sannerligen måtte det icke emellanåt gå befynnerligt nog till der i huset, och ganska mycket passera, fom ide en hwar får höra Så till exempel — menu en wärdshuswärd och fe. måste tunna tiga. — 7Så till exempel, Hr wmwärd? — Jag har icke sagt någonting, Hr Sekreterare. — 3 sjelfwa werket sade han icke heller något widare. Jag bröt nu upp, med Sekreteraren i sällskap, till Hr Lohmanns hus. Det war efter klockan sju Aftonen war ganska mörk. En dräng hos wärdshuswärden följde oss med en lanterna. Då wi lemnat de sista husen i byn bakom oss, anlände wi till en rymlig plats, som på flera sidor tycktes wara omsluten af byggnader. J mörkret kunde man icke närmare urskilja det. Här är det gamla flofter-torget, fade drängen. Wi beträdde det. En fmal gångftig förde oss widare framåt emellan stenhögar, halftorkadt hö, tistel och dylikt ogräs. Man kunde nu nogare urskilja gårds: stängslet. Konturerna af långa, höga byggnader af: tecknade fig mot den mörka himmelen. De sjelfwa lågo der i det djnpaste mörker. Äfwen på det ftora, rymliga torget herrskade ett djupt mörker. Intet ljus, intet spår af något lefwande wäsen mar märkbart. Hmwar är Lohmannska hHufet? frågade jag drän— (Senaft, herre! Han förde of widare. Gångstigen krökte fig nu ifrån midten af torget åt wenster. Wi kommo närmare en af de långa, höga byggniugarne. Lanternan kastade på den sitt swaga ljus. Wi gingo fram till en fal, grå, emellanåt förfallen mur. Här och der funnos fönsteröppningar, men der woro inga fönster, till och med fönsterbågar saknades. Här är det gamla Eoftret, fade drängen. Hand ord genljudade genom muröppningarne likasom uti ett stort, tomt öde rum. . Wi gingo förbi muren och kommo fram till det gamla klostret. En låg mur wisade fig här för of. Drängen förde oss rakt emot den. Der fanns en öppning. Fordom hade här mwarit en port, men den måtte för ganska länge sedan hafwa förswunnit. Blott en af portftolparne fanns qwar. Der den andra har de stått, hade till och med muren rasat ned. Wi gin: go igenom öppningen och anlände åter till ett litet torg. Ljuset från lanternan wisade of ett högt, wildt gen.