bellassenhet fordrar. Det må dot gerna meksgifwas, att denna fordran har fina skäl; men det är härwid icke utan wigt att anmärka, att utanläsningen, om man öfwerskrider den angifna gränsen, har sin anledning och sitt förswar, icke i kunskapens och läroämnets natur, utan i lärjungens fattningsgåfwa och bildningsgrad, och frå: gan blir då, huru widt den af dessa rent pedagogiska skäl bör fordras eller med: gifwas. Erfarenheten wisar, och pfYycho logien finner det förklarligt, att barnet ide skiljer emellan ord och fal, och att denna åtskillad, fom af omdömet och re flexionen framkallas, ännu i allmänhet ide är för medwetandet tydlig få länge minne och inbillningskraft företrädeswis äro öfwerwägande. DÅ barnet fåledes af naturliga skäl helst begagnar bokens eller lärarens egna ord, så böjer det sig icke under ett utifrån pålagdt twång, utan det begagnar en inre rättighet att oförändradt återgifwa hwad det mottagit, få länge det för den sak, fom är i frå: ga, ännu ide har andra uttryck. Om nu orden äro för innehållet de mejt passande och bestämda, såsom förhållandet bör wara i en god lärobok, så kan deras bibehållande i minnet så mycket mindre anses wara hämmande för fun: skapens utweckling, som det twertom på denna ståndpunkt är ett lika nödwändigt medel för insigtens bibringande, som ett tillförlitligt stöd för def fortwaro. Det: ta stöd fan undwaras, och till följd der: af uttrycken blifwa likgiltiga, endast i den mån omdöme och reflexionsförmåga göra insigten i läroämnet så oberoende af den gifna formen, att lärjungen fritt och med egna ord kan bestämdt återgifwa dess innehåll. Att detta lyckliga förhållande, fom utmärlker en icke ringa grad af förståndsutweckling, skulle i allmänhet inträda wid gränsen af Luthers lilla Cateches, och att således någon utankisning derutöfwer, såsom Rikets Ständer synas antaga, icke borde ifrågakomma, är på underwisningens närwarande fråndpunkt i föräldrahemrmen och foltffolorna mera önskwärdt än sannolikt. San: nolikare är, att under bemödandet att upphinna detta mål, utanläsningen ännu länge måste fortsättas. Att den förklaring öfwer Luthers lilla Cateches, som är eller warder antagen, bör begagnas såsom handledning wid underwisningen, enligt hwad Nikets Ständer i underdånighet hemitälla, följer temligen af sig sjelf, emedan det är än . U AN LL gkgngRaR kkkn—n—n—n -— — — e—— ——— ———— F—— ——— — — — damålet med hwarje lärobok. Wore nu läroboken ingenting annat, an hwad nam net, i egentlig mening, innebär, eller en Catechetisk utweckling af den Lutherska texten, få more det wisserligen en ovims lighet att wilja i minnet bibehålla både förklaringen och det fom blifmit förtlaradt, eller att af lärjungen fordra nå gon annan redogörelse för dess innehåll, än som wisade sig i klar uppfattning af den utwecklade texten. Men ifrågamwar rande lärobok är ide blott en sådan för: klaring, utan tillita, och fast heldre, en mera omfattande framställning af Christendomens hufwndläror, ungefär i det omfång, fom kyrkan anfer fig böra i all-mänhet fordra för admission till Herrans hel. Nattward?. Ar denna fordran i afseende på kunskapens omfång rättmätig, få måste lärjungen på nöjaktigt sätt kunna redogöra för bolens innehåll, ware sig med dess former och uttryck, eller med egna, fritt walda ord. Der det sednare utan misstag och förwillelse fan ega rum, är det endast den offidlige läraren, som gör utanläsningen till en owilkorlig fordran. Men om denna fordran är orimlig, så är det å andra sidan icke mindre orimligt att begära, att lärjungen, till bewis på sin insigt, helst skall uttrycka sig på annat sätt än läroboken; ty denna bok skulle wara mic ket illa affattad, om lärjungen efter egen urskiljning kunde i hwarje fall bättre träffa den för innehållet passande for